Isabelle

Alla är med om jobbiga saker i livet, ALLA. Och det är inte mer eller mindre synd om någon annan. Det handlar inte om vad man fått kämpa sig igenom, det är vad man gör sen som säger något om vem du är som människa.

Jag ville aldrig låta allt det där dåliga färga hela min personlighet eller mitt liv. Självklart bär jag på själsliga ärr, precis som alla andra. Självklart minns jag och tänker på det ibland, för i mina ögon är det ingenting man ska glömma. Men det där är inte mitt allt, det är inte det största eller viktigaste. Man kan inte gräva ner sig själv för alltid, man kan inte bära på allt för alltid, man kan inte lida för alltid. Jag har sörjt, jag har gråtit, jag har gjort allt det där man måste göra för att behålla förståndet. Förr eller senare måste man torka tårarna, plocka upp spillrorna från golvet och skaka av sig smutsen.

Till slut måste man bara acceptera att det som hänt har hänt, och inse att det inte har någonting alls med ens nutid eller framtid att göra. Och viktigast av allt: att det som varit inte på något sätt definierar vem DU är.